tisdag 4 mars 2014

Det är valår i år

Sedan en längre tid har jag använt uttrycket företagsfeodalism och jag hävdar att vårt västerländska samhälle är på väg från demokrati till företagsfeodalism. Vad menar jag då med detta?

Våra politiker, som vi har valt för att tillvarata våra gemensamma intressen, verkar i huvudsak inte längre ha någon vilja till annat än att säkra sin personliga tillvaro i politiken. Man kunde tro att uppgiften som vald politiker skulle vara baserad på en ideologi och en vilja att i mesta möjliga mån arbeta i en riktning som stödjer ideologin och visionen av det gemensamma bästa. Det borde rimligtvis vara ett hårt arbete utan större strålglans och ett som bara de uthålliga och hängivna kan ägna sig åt en längre tid.

Istället förefaller det som att våra valda politiker arbetar uteslutande för att säkra sin personliga fortlevnad på den valda platsen. Varför är det så? Vi vet visserligen att alla varelser i grunden är själviska – det är ju en överlevnadsfaktor – men hur kan det vara så viktigt att få behålla sin plats, att det långsiktigt gemensamma bästa, i den höga grad som idag verkar vara regeln, får stryka på foten?

Att vara politiker idag är nog inte att ägna sig åt hårt arbete utan större strålglans. Det är väl långa dagars arbete, men en del av ’arbetet’ är också att få frottera sig med ’överklassen’ i kretsar där man sannolikt inte på annat sätt skulle komma in; kretsarna med de mycket förmögna, företagsledarna, lobbyisterna i Sverige och i Bryssel, med flera och att få delta i evenemang med stor strålglans – jakter och fester och allt däremellan. Man får höra från intressenterna att man är betydelsefull. Det är verkligen värt att jobba för att behålla det!

Jo, betydelsefull är man, när man skall säkerställa storföretagens intressen. Det är säkert ett litet pris att betala för att få vara kvar i de utvaldas gyllene kretsar och få fortsätta att höra hur betydelsefull man är. Resultatet är att storföretagens intressen tas tillvara, i både Sverige och EU (och världen i övrigt), på bekostnad av medborgarnas, småföretagarnas och småböndernas intressen . Då jagas de som försöker ta fram alternativ till de massproducerade, utarmade, genmodifierade, hybridiserade varorna, växterna och djuren. Det är inte i storföretagens intressen att alternativ till dessa finns, så storföretagen sätter press på politikerna att skapa regler och kostnader som så vitt möjligt hindrar dessa alternativ från att finnas och utvecklas. Vi läser om en del av dessa företags framgångrika påtryckningar, men troligen är det som med isberget att vi bara ser toppen!  

Resultatet ser vi dock, där allt som inte är storföretag och storföretagsprodukter missgynnas – och se, så fick vi företagsfeodalismen!

Det mångsidiga samhället, som alla det olika alternativen till det massproducerade kan skapa, fungerar precis som en stor variation i generna – det ökar anpassningsförmågan och överlevnadsmöjligheten för samhället i en värld som förändras i allt snabbare takt.

I ett försök att mota utvecklingen mot att storföretagen bestämmer politikens agenda och resultat – företagsfeodalismen – kan vi försöka hitta sådana demokratiska representanter för oss, som är minst benägna att låta sig ledas av storföretagens intressen och mest benägna att skapa förutsättningar för ett mångsidigt samhälle, vilket ger oss alla de bästa förutsättningarna för framtiden.

Det är inte politikernas kulör som är det viktiga – det är deras integritet och självständighet!

Exempel?

-          ’The Trans-Pacific Partnership’, som gynnar företag på samhällets bekostnad: Lagar som skall skydda miljö och medborgare kan innebära att lagstiftaren blir skyldig att betala skadestånd till företag som ”drabbas”.


-          EU-regler om registrering av frösorter, vilka i Sverige har genomförts med en registreringsavgift per frösort – billigt för dem som säljer mycket av få sorter, men dyrt för dem som säljer lite av många sorter. Det begränsar möjligheten att bevara gamla sorters grönsaker.


-          Avgifter för ”plantskydd” och ”djurhållningskontroller” som är utformade som årsavgifter och timavgifter för kontroll, vilket slår mycket hårdare mot en liten producent än det gör mot en stor producent. Den som bevarar gamla arter och sorter är alltid en liten producent


-          EU-förslag om att allt växtmaterial som säljs skall vara registrerat – vilket naturligtvis kommer att generera ännu fler års- och kontrollavgifter och som kommer att förhindra all småskalig försäljning av udda arter och sorter.


Jag har bara skrivit de exempel som jag kommer på just nu. Det finns säkert många som kan komplettera listan!